Sverigemästarklassen – rond 9

Utgångsläget var att den före detta Sverigemästaren (2011-2013) Hans Tikkanen ledde med en poängs försprång till Nils Grandelius och Tiger Hillarp-Persson. Nils Grandelius – Rauan Sagit resulterade i vinst för Grandelius sedan vit spelat 5.Lf4 mot Damgambit. Sagit svarade med 6…c5-varianten som inte är lika modern idag. I världseliten är det framför allt varianten 6…Sbd7 som har tagit över men även 6…b6 är intressant och ställa upp sig som i Tartakower. Grandelius spelade överraskande tamt mot Sagits system och tillät dambyte med en symmetrisk bondeställning. Vit fick inte ut någonting konkret ur spelöppningen och tillät till och med svartfältslöparen att bli bortbytt mot kungsflygelspringaren och det resulterade i att vit fick en dubbelbonde på f4. Lite senare lyckades svart brejka med e6-e5 och få slag på f4 med schack men Grandelius gick helt fräckt upp till f3 med kungen och plockade f4-bonden och halvdraget efter tog svart g2-bonden med b7-löparen. Vit hade en harmonisk ställning med två centralt placerade torn och en springare på d6 och dessutom hade vit en fribonde på b4. Svart hade tre bönder mot två på kungsflygeln och en löpare och två torn. Ställningen var helt jämn även om vit hade en symbolisk fördel med fribonden och sina starkt placerade pjäser men hur lyckades vit vinna då? Svart gjorde det olycksaliga draget 31…Tb7?? och vips var svarts löpare instängd efter 32.Kg3. Den enda lediga rutan var c6 men då hade vit 33.Se7+ så svart valde att göra pinan kortare genom att ge upp. En tursam seger för Grandelius eftersom svart kunde ha hållit remi enligt samma mönster som Grandelius själv kunde ha gjort det mot Tikkanen igår. Svart skulle ha bytt torn och sedan spelat det andra tornet till b8. Om vit garderar bonden med torndrag till d4 har svart …Lf1 som kontrollerar den fria b-bonden. Hade Grandelius gjort detta hade vi kanske haft ett särspel.

Martin Jogstad – Axel Smith blev ett skarpt parti med rockad åt olika håll. Detta är inte så vanligt i Katalanskt parti. Både vit och svart brassade på med sina bönder och båda fick också upp en kantlinje för sina torn. Svarts linje var dock farligare än vits eftersom Smith hade sin dam starkt placerad i hjärtat av vits kungsställning på g3. Svarts kungsangrepp ledde inte till matt men väl till materiell fördel i form av fem bönder, en springare och dam mot vits bonde, torn och dam. I drag 31 kunde vit ha tagit en bonde men av någon anledning ville Jogstad fortsätta sin fruktlösa attack mot svarts kung som var väl garderad av sin springare och vid behov av sin dam. Detta innebar att svart kunde schacka till sig vits sista bonde, en centrumbonde som var strategiskt placerad på d4. Svart kunde sedan enkelt vinna genom att avancera med två förbundna fribönder på b- och c-linjen.

Och så har vi kommit till dagens höjdpunkt mellan Jonathan Westerberg – Hans Tikkanen. Förutsättningarna var att Tikkanen var tvungen att hålla remi med de svarta pjäserna eftersom Grandelius besegrade Sagit och som vi ska se senare Tiger Hillarp-Persson besegrade Jonny Hector. Westerberg spelade den så kallade ”Tvåspringarvarianten” mot Caro-Kann (1.e4 c6.Sf3 d5 3.Sc3)  och denna variant är mest känd på grund av Fischers misslyckande med den i Kandidatturneringen 1959 när han stötte på patrull mot bland andra Keres och Petrosian. Partiet blev inte riktigt den sammandrabbningen som publiken hoppats på eftersom det blev snabb förenkling och efter nio drag hade vit endast en symbolisk, alltså inte reell, fördel i form av löparparet och tunga pjäser. Snart blev det även dambyte och även om vit då hade fått terrängfördel genom att placera sin bonde på d4 var vits fördel marginell som bland andra Karpov har visat i flera partier. Lite senare lyckades svart byta av vits svartfältslöpare och vits fördel reducerades undan för undan. Partiet slutade remi efter 42 drag enligt logikens alla lagar. Det var en utmärkt strategi av Tikkanen att spela så här med de svarta pjäserna om målsättningen var remi. Med facit i hand borde Westerberg ha undvikit denna typ av spel och försökt generera ett spännande särspel mellan Tikkanen/Grandelius/Hillarp-Persson med ett mer dynamiskt spel.

Erik Blomqvist – Emanuel Berg blev ett miniatyrparti som tog en vändning i svarts favör. Blomqvist spelade den aggressiva Keresvarianten mot Scheveningen i Sicilianskt med 6.g4. Vit följde upp med 7.h4 och 8.Tg1 samtidigt som svart tog lite udden ur vits spelplan, att driva bort springaren på f6 med g4-g5, genom att lägga in 7…Sc6 och 8…d5. Vit stod hela tiden lite bättre men i drag 22 gjorde han ett svårt förbiseende med Dxg4??. Förmodligen räknade Blomqvist bara på 22…Dxa1 som leder till utjämning men det fanns ett annat drag som Blomqvist måste ha glömt bort och det var 22…Dxe3+ som ledde till direkt vinst. Ett sådant förbiséende beror säkert på trötthet och partierna började kl. 11 istället för 14 som tidigare i turneringen. Varför är det inte möjligt att ha samma starttid även i den sista ronden? Förr i tiden spelade man 15 ronder och det minskades ner till 13 men idag verkar det som att alla har så bråttom hem trots att man bara spelar 9 ronder, dessutom med en mycket kortare betänketid och utan avbrott.

Tiger Hillarp-Persson – Jonny Hector var ett måste-vinna-parti för Hillarp-Persson om han skulle han någon teoretisk möjlighet till särspel om SM-titeln. Hector vann ett fint parti igår så det bäddade för en fascinerande drabbning. Hector spelade Slaviskt och det mynnade ut i ett slags avbytesvariant med cxd5 lite senare i spelöppningen och vit hade även hade bytt sin kungsflygelspringare för svarts damlöpare. Här hade man förväntat sig någonting i stil med kort rockad men Hillarp-Persson rockerade långt istället och Hector rockerade kort. Sedan flyttade vit sin kung till b1 och torn till c1 för att eventuellt kunna profitera på den öppna c-linjen men skenet bedrog. Vit gasade på med sin g-bonde till g4 och h-bonden till h5. Svart hade ju en dubbelbonde på g6 och den borde ha gått till g5 i det artonde draget för att undvika att förstärka vits angrepp. Efter slaget på h5 fick vit med en liten finess ett starkt bondecentrum. Vit satte sin vitfältslöpare och sina tunga pjäser i angreppsposition mot g6 och h5 och eftersom svart hade en vågenstruktur på kungsflygeln med bönderna på f7-g6-h5 offrade vit först ett torn på h5, som svart inte ville ta, och sedan offrade vit en löpare på g6. Svarts kung var helt utelämnad och hade ingenting att sätta emot vits tunga pjäser.

 

 

Lämna en kommentar