Sverigemästarklassen – rond 8

Nils_Grandelius & Hans Tikkanen. Foto: Lars OA Hedlund.
Nils Grandelius & Hans Tikkanen. Foto: Lars OA Hedlund.

Hans Tikkanen vann nyckelpartiet mot Nils Grandelius men turneringen är ännu inte slut även om det onekligen ser bra ut för Tikkanen som bara behöver spela remi. Ett välkänt talesätt är att bästa sättet att spela på remi är att spela på vinst så allt kan hända. Det är tre nyckelpartier i morgon som kommer att avgöra vem som blir årets Sverigemästare. Dessa partier är Jonathan Westerberg – Hans Tikkanen, Nils Grandelius – Rauan Sagit och Tiger Hillarp-Persson – Jonny Hector. Nu över till den åttonde rondens partier:

I partiet Rauan Sagit – Martin Jogstad spelade Sagit London redan i drag 2 (1.d4 d5 2.Lf4) och det anses lite exaktare än i drag 3 (1.d4 d5 2.Sf3 Sf6 3.Lf4). Därför kan det vara värt att först vänta ut vit med det indiska försvaret 1…Sf6 och låta vit avslöja sina intentioner innan svart gör det. Nog om detta mycket intressanta spelöppningsteoretiska spörsmål. Båda följde huvudvarianten och det är fascinerande att svart först utmanar London-löparen med …Ld6 och sedan ställer den på e7. Vit blev i det här läget lurad efter 9.0-0?! eftersom svart helt enkelt spelade 9…Sh5 och vann g3-löparen för sin springare. I detta läge bytte vit också bort sin spanska löpare på c6 och då erhöll svart löparparet plus förstärkning i centrum och en halvöppen b-linje. Vad mer kan man begära av en svart spelöppning efter elva drag? Jogstad kunde alltså vara fullt tillfreds med sitt variantval. Spelet öppnade sig lite mer i centrum och svarts vitfältslöpare hittade en trevlig utpost på c4 samtidigt som svart hade sina tunga pjäser bekvämt placerade bakom sitt fina bondecentrum. Vit lyckades till slut splittra svarts löparpar men till priset av en sämre bondeställning med tre bondeöar mot svarts två. Speciellt c3-bonden var svag och svarts vitfältslöpare var bättre än vits springare. Jogstad hade chansen att få ett stort positionellt övertag genom att sätta upp ett klassiskt centrum med tempovinst (bönder på e5 och d5) och ta bort vits springarutpost på d4, allt enligt Steinitz kända principer. Senare kom det planlösa draget 33…Le2?! från svarts sida och vit fick då jämvikt efter att ha haft positionella problem ända sedan det nionde draget. Sagit hade möjlighet att tvinga svart att slå springaren på f3 med sin löpare efter 34.dxe5 men försmådde detta. Förmodligen var det kalkylerad risk á la Lasker eftersom vit kom sämre efter det passiva 35.Se1?. I ett senare skede tillät Jogstad helt felaktigt löparen att bli bortbytt och då var det vits ställning som var att föredra. Faktum är att efter det forcerade dambytet fick vit ett klart fördelaktigt tornslutspel. Så snabbt kan det gå när man gör felkalkyler med pjäsavbyten. Jogstad hade praktiska remichanser i tornslutspelet om han inte hade låtit vits kung komma för snabbt fram för att understödja den fria c-bonden. Svart fick lite motspel med sin avlägsna fribonden på h-linjen men det hjälpte inte när vit kunde ställa sitt torn bakom c-bonden samtidigt som den kontrollerade h-bonden.

Finalmötet mellan ledarduon Hans Tikkanen – Nils Grandelius slutade alltså med vinst för den förstnämnde. Det är minsann inte lätt att vinna på beställning med de svarta pjäserna. Man får inte glömma bort att den vita färgen motsvarar 56% vinstchans och motsvarar ca 50 Elopoäng. Problemet med den svarta färgen är hur stora risker man kan ta mot en kompetent spelare. Enligt Karpovs skola bör man i princip alltid vara nöjd med remi men detta höll vare sig Kasparov eller Fischer med om. Deras spelöppningsrepertoar kan vara en fingervisning om hur man lämpligast spelar på vinst med svart och då är det ju Kungsindiskt vi talar om. Den öppningen anses dock mer riskabel i våra dagar och kan generera en förlust mot en väl förberedd spelare.

Partiet följde länge en datorvariant i Chebanenkovarianten i Slaviskt. Framför allt det originella draget 13.Se7 får en att tänka att det här måste vara en datorvariant. Svart fick utjämning utan problem men var tvungen att fatta det viktiga beslutet om kungen stod bäst i centrum eller på damflygeln, för att tjäna som reservblockad åt vits garderade fribonde på b5. Grandelius valde att centralisera kungen på e7 men kuriöst nog hamnade kungen på damflygeln i alla fall, denna gång på blockadrutan b6. Så är det, den vita fribonden drar till sig energin från svarts ställning men positionen var objektivt i balans. I det tjugonionde draget bytte vit sin vitfältslöpare mot svarts centrala springare på e4 och det gav samma typ av praktiska slutspel som Grandelius hade mot Emanuel Berg, det vill säga en lite dålig löpare och två torn mot springare och dubbla torn. Vändpunkten i partiet kan tillskrivas Grandelius vilja att spela aktivt med kungen när den bara ska stå där den står. Nu hamnade kungen ända nere på a3 och detta tjänade bara vit på. Svart hade fortfarande remichanser med 36…Lf1! men istället spelades det fatala 36…Le6?? och efter 37.Tc3+ Kb2 37.Tc5 var svarts kung helt avskild från sitt eget läger och långt borta från den giftiga b-bonden. Vits kung trängde in ända till d6 och forcerade ett vunnet tornslutspel eftersom i annat fall b-bonden gått rätt ner. Speltekniskt förlorade Grandelius för att han bröt mot blockadprincipen. Det var ju b-bonden som allting handlade om. Av någon anledning var Grandelius inte nöjd med remi trots att ställningen krävde det och det blev hans fall.

Axel Smith – Erik Blomqvist spelade upp Avbytesvarianten i Slaviskt. Vit fick byta sin så kallade dåliga löpare mot svarts goda och hade trots detta en fördel som var så liten att Stockfish bedömde den som 0.11. Orsaken var att Blomqvist själva kunde byta bort sin passiva löpare mot vits aktiva dito. Partiet var helt jämnt ända till Smith började avancera med sina damflygelbönder och försvaga fältet c4. Detta är ju vad Slaviskt handlar om, besätta c4 eller e4. Eftersom vit hade gjort de antipositionella dragen b4 och f4 hade vit inte samma förutsättningar att besätta c5 eller e5. Vit lyckades i alla fall byta bort samtliga torn för att reducera svarts fördel något. Blomqvist hade chansen att ställa in d6-springaren på c4 med stark effekt i drag 25 men försmådde av någon anledning denna klart fördelaktiga manöver. Istället inleddes spel på kungsflygeln med bondeavancemang och bondeavbyten men detta tjänade bara vit på eftersom svart fick svagheter på kungsflygeln. Efter brejken e3-e4 hade Smith full utjämning och eftersom båda kungarna var utsatta i det praktisk slutspelet dam+springare med tre bönder vardera var remi det logiska resultatet.

Jonny Hector – Jonathan Westerberg hade Fort Knox-varianten på brädan, alltså 4…Ld7 i Franskt parti. Denna variant har alltid varit känd i svenska kretsar eftersom spelare som GM Lars Karlsson, IM Patrik Lyrberg och IM Jonas Barkhagen konsekvent har använt sig av den. Westerberg fick dock riktigt aldrig möjlighet att byta på e4 eftersom Hectors spelade den springaren till g3 för att skaffa sig ett pjäsövertag på kungsflygeln. Även möjligheten att byta löparen mot springaren på f3 stoppades av Hector på det mest resoluta sättet, nämligen genom det centrala genombrottet 10.d5!?. Objektivt sett var det inte det bästa men det var ett drag som öppnade linjer och diagonaler och som tvingade svarts kung till f8. Ställningen blev plötsligt väldigt konkret och det tjänade nog Hector på både speltekniskt och psykologiskt. Det är det här med initiativet som vi har varit inne på vid tidigare rapporteringar från SM-klassen. Precis som Tiger Hillarp-Persson gillar det gör även Hector det. Westerberg försökte lösa problemet med sin kung genom manövern …Lf6 och Kg7 men under tiden gick Fort Knox-löparen ett grymt öde till mötes då en d4-springare likviderade den och i processen förstörde svarts bondestruktur på damflygeln efter …bxc6. I detta läge stod alla svarts pjäser passivt placerade och vit hade en markant fördel. Vit utnyttjade svarts förlamade bondestruktur med genombrottet b4-b5 och när svart slog på b5 fick vit en löpare på d7. Här kan man tala om Fort Knox i omvänd upplaga! Kan man misslyckas mer med denna spelöppning än på detta förnedrande sätt? Även om datorn menade att vit bara hade en liten fördel så upplevde nog svartspelaren fördelen som större än så. Hector tog det plötsligt väldigt lugnt, för lugnt, förlitande sig på sin superlöpare på d7 som hamnade på en annan stark ruta, nämligen c6. Intressant är att Fort Knox-löparen tidigare stod på denna ruta också men så är det när en ställning massakreras, pjäserna byter färg. Svart lyckades få ett aktivt torn och istället för att glufsa i sig en bonde på c7 med den andra löparen hade Hector försatt sig att försöka byta bort svarts enda aktiva pjäs. Denna plan lyckades men var inte den objektivt bästa. Svart fick nämligen en ny aktiv pjäs, denna gång var det springaren på c3 flankerad av löparen på g7 som spelade huvudrollen i svarts ställning. Det ska nämnas att svarts dam och kungsflygeltorn fortfarande stod kvar på utgångsrutorna. Istället för att spela det konkreta draget 36…f6 med lika spel ville Westerberg byta bort sin passiva dam mot aktiva dam. Dambytet resulterade i det praktiska slutspelet löparpar och torn mot springare, löpare och torn och i detta fall var det i ungefärlig balans. En vändpunkt är när Westerberg inte förhindrade intrång på sjunde raden med 40…Lf8 istället för att tillåta 41.Te7 genom 40…Tb2?. Slutspelet transformerades till ett mycket intrikat praktiskt slutspel, nämligen torn och löpare mot torn och löpare, fast olikfärgade. Detta slutspel var bland andra Karpov en stor expert i. Hector stod bara lite bättre i slutspelet men han visade klart bättre slutspelsteknik än Westerberg och vann tämligen enkelt. Det kändes som att Hector vann det här partiet två gånger till stora delar med hjälp av vitfältsstrategi. Den stora hjälten var utan tvivel vitfältslöparen och det är noterbart att alla vits pjäser står på vita fält i slutställningen. Vad hände egentligen med svarts vitfältsstrategi?

Emanuel Berg. Foto: Lars OA Hedlund.
Emanuel Berg. Foto: Lars OA Hedlund.

Det snabbaste partiet stod Emanuel Berg – Tiger Hillarp-Persson för och det kan vara förnuftigt för bägge parter med remi med tanke på att det kan vara bra att öka på förberedelse- respektive vilotiden inför den sista rondens batalj när slutplaceringarna ska avgöras. Hillarp-Persson spelade den klassiska varianten i Sicilianskt och Berg svarade med Richter-Rauzers system (6.Lg5). Det verkar vid en genomspelning som att båda spelarna medvetet sökt sig till en forcerad remivariant som slutade med remischackar sedan Berg skenoffrat sin löpare på h6 och g7 för att skapa yta för damen att husera på den öppna h- och g-linjen.

Ställningen inför den nionde och sista ronden:

Hans Tikkanen 6, Nils Grandelius, Tiger Hillarp-Persson, 5, Axel Smith, Erik Blomqvist, Emanuel Berg 4.5, Jonathan Westerberg, Rauan Sagit 3.5, Martin Jogstad 0.5

Rond 9 har följande möten:

Nils Grandelius – Rauan Sagit

Martin Jogstad – Axel Smith

Jonathan Westerberg – Hans Tikkanen

Erik Blomqvist – Emanuel Berg

Tiger Hillarp-Persson – Jonny Hector

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar