Sverigemästarklassen – rond 6

Hans Tikkanen & Johnny Hector, rond 6. Foto: Lars OA Hedlund.
Hans Tikkanen & Johnny Hector, rond 6. Foto: Lars OA Hedlund.

Två tredjedelar av turneringen är färdigspelade och Nils Grandelius befinner sig alltjämt i ledningen men han har fått sällskap av Tiger Hillarp-Persson som vann mot Martin Jogstad och Hans Tikkanen som besegrade Jonny Hector. Vi återkommer till dessa partier men först lite överblickar från partiet

Rauan Sagit – Erik Blomqvist. Spelöppningen var Dubbelfianchetto för båda parter och spelet var symmetriskt med en kraftig spänning i centrum mellan c4- och d4-bonden kontra d5 och c5. Vit hade i detta läge utvecklat sitt torn till c2 för att bereda rum för Rétis kanon med damen på a1 bakom b2-löparen. Vit ska hålla ett öga på damflygeltornet som gjorde en mycket märklig resa i det här partiet. Det blev Blomqvist som omotiverat lättade på spänningen i centrum med 12…dxc4. Varför omotiverat? Ja, helt enkelt av två skäl, dels hade vit redan utvecklat sitt torn och låg alltså före i utvecklingen, dels hade Blomqvist möjligheten att lägga in Laskers idé 12…a5 för att försöka påvisa nackdelen med Rétis kanon med tornet kvar på a8 eftersom damen skulle stå utsatt på a1 om svart fick genomföra …a4. Efter 13.Nxc4 kunde vit vara nöjd med sin spelöppning men det skulle strax hända märkliga saker. I drag femton dubblerade vit helt omotiverat med 15.Tcd2 eftersom vits fördel inte var i proportion till en sådan angreppsformation. Nu kunde svart ta initiativet med 15…Se4 och 16…b5 för att tvinga c4-springaren till den aviga rutan a5. Tempovinst på tempovinst följde med de båda svarta springarna mot vits båda torn. Efter 20…Sc3 som hotade tornet på d1 var vit redan förlorad. Fler tempovinster skulle komma. Nu var det e6-bonden som med …e5 hotade tornet på d4 som begav sig till h4. Därefter fick vit in ytterligare en tempovinst med …e4 som hotade löparen på f3 samtidigt som h4-tornet blev avskuret från brädan. Vit hade tappat allt samspel i ställningen och svart kunde med sina två torn och två springare matta vits lite ensamma kung på e1 efter 38 drag. Ett instruktivt parti som visar vådan av att attackera och dubblera omotiverat.

Jonny Hector – Hans Tikkanen spelade upp den klassiska huvudvarianten i Caro-Kann med 4…Lf5. Hector svarade med ett system som bör passa hans spelstil bra med uppställningen av springarna på g3 och f4 och löparen på c4. Vit lade dock inte in det typiska draget h2-h4 utan rockerade och Tikkanen utnyttjade detta genom att ställa sin dam på h4. Hector envisades med att offra sin bonde på c2 men den var Tikkanen aldrig intresserad av utan spelade resolut i centrum med …e5, förmodligen enligt devisen – Initiativet till varje pris! Det verkar som att Hector tänkte så också för istället för det stillsamma 12.Sxg6 kom skenoffret 12.La6? med endragshotet 13.Dxc6+ följt av 14.Qxb7#. Ska man kunna besegra Tikkanen med ett så enkelt trix? Det finns inga under i schack som den store tjeckiske teoretikern Pachman brukade påpeka. Tikkanen garderade enkelt bonden på c6 med utvecklingsdraget 12…Se7 och nu var frågan vad löparen hade för funktion på a6? Vit hade vit optimalt spel kunna få en sämre ställning men det innebar att löparen på a6 måste flytta på sig förr eller senare. Hector hade bestämt sig för att inte flytta på löparen! Istället spelade han 13.Sxg6 hxg6 som öppnade h-linjen för svart ner mot vits kung. Nu kom det ett nytt skenoffer med den andra löparen i form av 14.Lg5. Problemet med skenoffret var att svart inte behövde ta emot erbjudandet eftersom h2-bonden hängde med schack. Efter 15…f6 stod löparna på g5 respektive a6 och hängde och vit var förlorad. Tikkanen hade inga problem att omvandla vinstställningen till en etta. Visst, romantiskt schack i all ära av Hector men denna typ av schack fungerar inte i våra dagar eftersom man helt enkelt ignorerar offren. Det var bara att tacka och ta emot för Tikkanen som med fundamentala klassiska principer kunde vinna partiet.

Martin Jogstad – Tiger Hillarp-Persson var ett Kungsindiskt parti med 6…Lg4 i den klassiska varianten. Vitfältslöparna blev snabbt eliminerade och svart följde upp med brejken …c5. Vit fick terrängfördel men svart kunde vara nöjd med sin ställning som hade damen och de tre lätta pjäserna på aktiva rutor. Svart fick sedan in ett typiskt damoffer för endast två lätta och två bönder. Det finns ett liknande offer i Sämischvarianten signerade David Bronstein och Garry Kasparov. Svart stod så bra med sina pjäser och bondestruktur att vit såg sig nödsakad att offra en kvalitet. Ställningen var i dynamisk balans men när vit gav b-linjen till svart med 20.Tb1? istället för 20.Qb4 och 21.Dxc4 tog svart över. Av någon anledning spelade svart bara med ett torn på b-linjen istället för med två som hade kunnat laborera på åttonde och sjunde raden och detta gav Jogstad chansen att komma in i partiet igen. Men några inexakta drag gav Hillarp-Persson fördel ånyo. Svart spelade inte heller optimalt och till slut uppkom det praktiska slutspelet torn och springarslutspel med en extrabonde för svart. Vit hade nog kunnat få remi vid exakt spel eftersom han hade tillgång till en livsfarlig avlägsen fribonde på a-linjen. En vändpunkt var vid drag 38 där vits bästa drag faktiskt var att låta svart ta den absoluta sjunde raden med 38.Kf1 istället för det ödesdigra 38.Ke3?. Det gick inte att kontrollera svarts farliga avlägsna fribonde på h-linjen med kungen avskuren på e3 så partiet slutade med att Jogstad förlorade både springaren och den viktiga kantbonden och eftersom svart hade en bonde kvar var ettan säkrad.

Nils_Grandelius & Emanuel Berg. Foto: Lars OA Hedlund
Nils Grandelius & Emanuel Berg. Foto: Lars OA Hedlund

I partiet Emanuel Berg – Nils Grandelius spelade Berg det solida Londonsystemet med 3.Lf4. Svartfältslöparna byttes bort och det gav Berg en miminal fördel i form av den bättre löparen. Vit fick in en rolig finess med skenoffret 14.Sc5 men det var ingen fara på taket för Grandelius som kunde anta offret för att sedan vara tvungen att offra tillbaka det vunna materialet. Slutresultatet blev att vit fick två bondeöar mot tre och bibehöll sin minimala fördel. Vit lyckades till och med få en stark blockadspringare på d4 mot en så kallad ”dålig löpare” genom att tvinga svarts hängande bönder på c5 och d5 till ”relativ säkerhet” för att använda Nimzowitschs vokabulär. Detta innebär att att svarts c5-bonde avancerar till c4 på gott och ont. Detta praktiska slutspel med två torn och springare mot två torn och löpare är förmodligen remi och partiet var hela tiden i ungefärlig balans och slutade remi efter 70 drag. Löparen är, som bland andra Philidor påpekat, inte så dålig då den försvarar alla svaga punkter som a6 och d5 för att inte tala om alla de övriga relevanta vita fälten.

Axel Smith – Jonathan Westerberg slutade också med remi. Det var lite förvånande i den varianten i Antagen Damgambit som uppstod efter dragen 1.d4 d5 2.c4 dxc4 3.e4 e5 4.Sf3 exd4 5.Lxc4 Sc6 6.0-0 att svart underlät att spela 6…Le6 med bekvämt spel och det är dessutom i princip tvunget för att parera 7.Db3. Istället kom 6…Lc5? och här undvek Smith än mer förvånande att spela 7.Db3. Det kan eventuellt vara så att jag inte känner till någon intrikat datoranalys men faktum är att 6…Le6 i modern tid har betraktats som huvudvarianten för hur ska man annars hindra vits dam att komma till b3 med ett kraftigt initiativ? Nog om detta mysterium. Vit spelade istället det passiva 7.Sbd2? och då utjämnade svart utan problem genom att stabilisera ställningen med 7…Bb6. Bonden på d4 är riktigt stark och om vit är för passiv kan svart ta över partiet. Det var detta som hände och svart hade klar fördel efter 18 drag men då kom feldraget 18…b6? istället för 18…Tfc8! för att hålla c7-bonden garderad efter 19.Txc6 Dxa3. I partiet fick vit med sitt torn på c7 tillräckligt mycket motspel för minusbonden som hade gått förlorad på a2 och dessutom var svarts fribonde på d4 svag i det långa loppet. Slutspel med enbart tunga pjäser är normalt intrikata men i det här fallet ledde det bara till en övergång till ett traditionellt tornslutspel som var remi. Svart hade två bönder mot en på damflygeln medan vit hade fyra mot tre på den motsatta flygeln. Det kunde inte sluta på något annat sätt än remi och så blev det.

Jonathan Westerberg & Erik Blomqvist. Foto: Lars OA Hedlund.
Jonathan Westerberg & Erik Blomqvist. Foto: Lars OA Hedlund.

Ställningen efter 6 ronder: Tiger Hillarp-Persson, Nils Grandelius, Hans Tikanen 4, Axel Smith, Emanuel Berg 3.5, Erik Blomqvist, Jonathan Westerberg 3, Rauan Sagit 2.5, Jonny Hector 2, Martin Jogstad 0.5.

Rond 7 har följande möten:

Hans Tikkanen – Rauan Sagit

Erik Blomqvist – Martin Jogstad

Nils Grandelius – Jonny Hector

Tiger Hillarp-Persson – Axel Smith

Jonathan Westerberg – Emanuel Berg

 

 

Lämna en kommentar