Sverigemästarklassen – rond 5

Spellokalen rond 5. Foto: Lars OA Hedlund
Spellokalen rond 5. Foto: Lars OA Hedlund

Vi har nu kommit till den så kallade mittronden i Sverigemästarklassen.

Först ut är Jonny Hector – Rauan Sagit. Det blev som väntat öppet Sicilianskt eftersom både vit- och svartspelaren har det som sina huvudsakliga repertoarer. Hector spelade, precis som Emanuel Berg mot Sagit, 6.Lg5 mot Najdorf. I det partiet spelade Sagit 6…Sbd7 men hade inte mycket att sätta emot Bergs teorikunskaper och ställningskännedom. Nu spelade Sagit Poisoned Pawn variation, det vill säga 6…e6 7.f4 Db6 och det var ju den varianten Fischer spelade mot Spasskij i VM-matchen i Reykjavik 1972. Den gången tog Fischer bara en halv poäng på två men under senare årtionden rehabiliterades varianten och den är faktiskt en av orsakerna till att 6.Lg5 inte är så populärt idag. Kanske det var så att Hector hoppades på en upprepning av 6…Sbd7?. Öppningen visade också att svarts spel hela tiden var att föredra och Hector var mer eller mindre chanslös att skapa något med de vita pjäserna. En fin vinst av Sagit och man frågar sig varför han inte plockade fram det här vapnet mot Berg? Hur som helst varning till den som dristar sig till att spela 6.Bg5 mot Sagit.

Tiger Hillarp-Persson – Erik Blomqvist trodde nog de flesta skulle bli en Slavisk historia men så blev det inte eftersom Blomqvist avvek med 2…e6. Detta var nog förnuftigt för vem vet vilken giftig preparation Hillarp-Persson hade i beredskap? I slutna turneringar, där man har haft god tid att förbereda sig, får man inte vara för förutsägbar med sina öppningar eller variantval. Vit spelade avbytesvarianten mot Ortodox

Erik Blomqvist & Tiger Hillarp Persson. Foto: Lars OA Hedlund
Erik Blomqvist & Tiger Hillarp Persson. Foto: Lars OA Hedlund

Damgambit och följde upp avbytet med att senare göra lång rockad. Svartfältslöparna hade i detta läge redan blivit bortbytta och snart blev även vitfältarna och halva gardet av springarna det också. Det intressanta var att även Blomqvist gjorde lång rockad vilket skapade en viss symmetri i ställningen. Hillarp-Persson genomförde den enda realistiska brejken e3-e4 eftersom det inte var läge för ett minoritetsangrepp (Ka1, Tb1 och b2-b4-b5) med tanke på att springaren på b6 glatt hade kunnat hoppa in på c4. Brejken e4 resulterade i en isolani på d4 och den expanderade till d5 då den inte var blockerad. Svart slog bonden men vit slog inte tillbaka utan föredrog istället att hålla balansen genom att profitera på de svaga svarta fälten som var ett resultat av att svart hade en isolani på d5. Partiet slutade med dragupprepning på de svarta rutorna c3-g7 och e7-e3.

Hans Tikkanen – Emanuel Berg hade den klassiska huvudvarianten i Kungsindiskt på brädan. Förr i tiden när Kasparov dominerade schackscenen var det här en ganska vanlig syn men idag hajar man till när man ser den Kungsindiska uppställningen. Det är Slaviskt som har tagit över och som är den dominerande spelöppningen mot 1.d4. Motvikten till Slaviskt, om man inte spelar 1.e4 förstås, är London. Vem hade trott detta om spelöppningarnas utveckling för 20 år sedan? Tillbaka till händelseutvecklingen i partiet. Det verkade inte som att några av spelarna var pålästa för redan i drag 11 är det normala att besvara 10…f5 med 11.f3 men istället kom 11.f4?. Då gjorde Tikkanen det passiva 11….a6? istället för att omgående upplösa spänningen i centrum. Nu kunde istället vit upphäva spänningen på ett för honom fördelaktigt sätt.

Emanuel Berg & Hans Tikkanen. Foto: Lars OA Hedlund.
Emanuel Berg & Hans Tikkanen. Foto: Lars OA Hedlund.

Vit fick småningom ett stort övertag i centrum och kunde också genomföra den tematiska framstöten c4-c5. Vit gjorde allt helt rätt och vann till slut en bonde. Merbonden offrade Berg tillbaka och fick aktivitet i form av ett torn på den sjunde raden som mer eller mindre tvingade svart att flytta den ogarderade b7-bonden. I detta läge skulle Berg ha fortsatt att flytta tornet till d7 och trycka på akilleshälen i svarts ställning, d6-bonden. Berg valde att göra det med ett springarflytt till e4 men det var sämre eftersom svart fick motspel med sitt torn på e-linjen i form av den fjärde raden med …Te5 där den ogarderade d5-bonden var placerad. Något senare gick Tikkanen med på ett fatalt tornavbyte och då kunde vit inkassera d6-bonden med sin springare med vinstställning. I det praktiska slutspelet som uppstod hade vit springare och löpare mot springare och löpare. Det var lika i material eftersom svart hade norpat bonden på b2 men vit hade aktivare kung och en livsfarlig fribonde på d5. I detta läge bytte Berg i onödan bort sin löpare mot svarts springare och det innebar att vit inte kunde vinna längre.

Jonathan Westerberg – Martin Jogstad genererade en vinst för den förstnämnde och det var ingen överraskning. Det brukar vara extremt tufft för juniormästaren att hävda sig i SM-Klassen. Så kan man tänka när man ser resultatet men tittar man på partiet så hade Jogstad goda vinstchanser. Westerberg är ingen spelöppningsteoretiker av rang för vad ska man säga om Avbytesvarianten i Slaviskt följt av 4.Lg5? Jogstads drag 4….Sf6 gör dock att draget får en mening i stil med Trompovskijvarianten (1.d4 Sf6 2.Lg5). Vit kan helt enkelt kompromettera svarts bondestruktur på kungsflygeln. Då hade ett avvaktande och flexibelt drag i stil med 4…Sc6 varit på sin plats eller varför inte direkt 4…f6? och tvinga löparen till en förklaring. Svart besvarade 5.Lxf6 med 5…gxf6 och då inställde sig frågan vart svarts kung ska ta vägen. Senare i partiet placerade Jogstad sina torn på g8 och c8 och kungen lämnades helt enkelt kvar på e8. Jogstads plan var att göra en artificiell rockad med …Ke8-f8-g7-h8. Just i det läget när svart dragit sin kung till f8 gjorde sig vit skyldig till ett förbiseende med 14.Sa4 (istället för den normala springarmanövern Sc3-e2-f4).

Westerberg – Jogstad från onlineåskådarplats …

Svart fick in det taktiska trixet 14…Sxd4 som förmodligen undgått Westerbergs taktiska öga eftersom damen på d1 visade sig vara överlastad. Inte nog med att den måste gardera springaren på a4, den måste också gardera tornet på c1. Svart har en löpare på d7 och ett torn på c8 så överlastningen var ett faktum. Svart vann alltså en viktig centrumbond och hade dessutom tillgång till löparparet vilket gav bedömningen klar fördel för svart. Svart hade koll på läget ungefär till drag 26 då svart av okänd anledning splittrade sitt löparpar för den centrala springaren på e5. Det hade varit enklare att spela 26…De7 och fördriva springaren med f6. Det fatala avbytet innebar att vit fick en bättre löpare att arbeta med tillsammans med dam och torn och i detta läge hade vit absolut tillräcklig kompensation för minusbonden. Svart lyckades byta dam med bibehållen jämvikt. Den dåliga löparen som svart hade kunde han senare offra för tre bönder vilket innebar att Jogstad hade fyra bönder för löparen! I drag 38 kunde svart avancera med sin h-bonde till h5 men istället spelades kungen till f6 och Westerberg kunde ta h7-bonden med sin löpare kostnadsfritt. Var det ett förbiséende eller ren och skär nonchalans av Jogstad? Svart försökte byta bort alla bönder han kunde och i processen förlorades ytterligare en samtidigt som vit vävde ett mattnät med kung, torn och löpare mot svarts kung som stod illa placerad på h6. I slutställningen står svarts torn på f3 och vit kan förklara matt i 12 drag med Kg4 eftersom svart måste offra sitt torn på g3. Förmodligen har vits kung hamnat på e4 eftersom svart gav upp samtidigt som han gjorde 47…Rxf3+.

Axel Smith & Nils Grandelius. Foto: Lars OA Hedlund
Axel Smith & Nils Grandelius. Foto: Lars OA Hedlund

Hur skulle det tidiga ”finalpartiet” mellan Nils Grandelius – Axel Smith gå då? De flesta tippade nog vinst eftersom Grandelius hade vit och dessutom var det ett nyckelparti för SM-titeln. Vinst blev det efter utmärkt spel av Grandelius. Spelöppningen var Maroczyvarianten mot Accelererad Draken och här överraskade Smith med det lite passiva 9…Te8 istället för det normala 9…Ld7 följt av …Sxd4 och …Lc6 med fullgott spel för svart. Draget har spelats av GM Lars Karlsson och är fullt spelbart men ändå ett ganska ovanligt och lite mystiskt torndrag. Grandelius kontrade med 10.h3 istället för det normala 10.f3. Draget visade sig ha en finurlig poäng och det är att efter Smiths svarsdrag 10…Ld7 undvika svarts fundamentala spelplan med avbyte på d4 för att lämna plats för löparen på c6 genom att spela 11.Sf3!. Poängen med 10.h3 var alltså tvåfaldig, dels behöver paraden …Sg4 förhindras, dels behöver svart blotta sin spelplan. Skickligt spelat och med sådana här nyanser i spelet anar vi kanske Sverigemästaren för 2017. Grandelius spel i det tidiga mittspelet är estetiskt mycket tilltalande när man ser hur han laborerar med diagonalen c1-h6 som svart gav bort med rutindraget …Lh8 för att undvika ett avbyte av svartsfältslöprna. Uppställningen med Lh6, De3 och Sg5 tyder på kreativa idéer när det gäller de positionella subtiliteterna i ställningen. De flesta känner till arrangemanget med Lh6, Dg5-h4 följt av Sg5 men det här arrangemanget är inte lika vanligt. Smith gör felet att han spelar för passivt och ger Grandelius för mycket tid att manövrera som han vill. Det bästa hade varit att erkänna sitt misstag och gå tillbaka med löparen till g7 så fort som möjligt men istället aktiverades springaren till d7 från b8. Nu kom det en femte pjäs till diagonalen c1-h6, nämligen f4-bonden. Detta totala krig på c1-h6 har vid det här laget genererat Grandelius en klar fördel och det är inte alls klart vad svart har eller har haft för spelplan. Svart insåg till slut att han var tvungen att erkänna ett psykologiskt nederlag med manövern …Lg7-h8-g7. Löparna byttes alltså bort och Grandelius fokus var därefter den försvagade kungsflygeln. Helt riktigt, i alla fall ur ett psykologiskt perspektiv. Kronan på verket var skenoffret med springaren på f7 följt av det centrala genombrottet e5. Här kändes det som att Grandelius utnyttjade sitt psykologiska övertag för spelföringen ledde inte till något konkret förutom två bondeöar mot tre. Svart hade dock aktiva pjäser som kompensation. Speciellt löparen på b7 var stark och kontrollen av d-linjen. Vit lyckades dock byta av löparna och i det efterföljande praktiska slutspelet två torn och springare var det vit som stod lite aktivare. Vit utnyttjade sina pjäser maximalt och om det tidigare var diagonalen c1-h6 som blev överexploaterad var det nu sjunde raden med ett torn på b7, en springare på c7 och ett torn på e7. I detta läge stod vit på vinst och det blev också matt på h7 med tornet efter att vits springaren offrat sig för svarts springare. En imponerande kämpainsats av Grandelius samtidigt som partiet var estetiskt och psykologiskt tilltalande! Så här ska en blivande Sverigemästare spela.

Ställningen efter fem ronder:

Nils Grandelius 3.5 Axel Smith, Tiger Hillarp-Persson, Hans Tikkanen, Emanuel Berg 3, Jonathan Westerberg, Rauan Sagit 2.5 Jonny Hector, Erik Blomqvist 2, Martin Jogstad 0.5.

Rond 6 har följande möten:

Rauan Sagit – Erik Blomqvist
Jonny Hector – Hans Tikkanen
Martin Jogstad – Tiger Hillarp-Persson
Emanuel Berg – Nils Grandelius
Axel Smith – Jonathan Westerberg

 

 

 

 

2 tankar på “Sverigemästarklassen – rond 5

  1. Ang Westerberg – Jogstad. Just avbytes mot Slaviskt följt av Lg5, föreslås som en ”SOS” i ett av de senare numren av ”New In Chess”.

  2. Det var Tikkanen som var vit mot Berg inte tvärtom som det antyds i texten.

    Noterar följande mening från referatet efter rond 3. Det har också utkristalliserat sig vissa tendenser som att Axel Smith verkar vara en av segeraspiranterna till SM-titeln liksom att favoriten Nils Grandelius, med sin tredje raka remi, inte verkar vara den troliga vinnaren.

    Nu plötsligt är han i ensam ledning två ronder senare.

Lämna en kommentar